Blåsippan ute i backarna står
niger och säger: ”Nu är det vår!”
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.
”Mor, nu är våren kommen, mor
nu få vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
ha varken skor eller strumpor på
Mor i stugan, hon säger så:
”Blåsippor aldrig snuva få.
Än få ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar” säger mor
När man var liten kunde man texten utantill men nu kan man ju högst sjunga första meningen. Jag var tvungen att leta upp texten och minnas hur glad man blev när våren kom som liten. Jag saknar att vara barn igen på så sätt att då tog man vara på varenda årstid. På vintern var man ute och lekte i snön, på våren plocka man blommor, på sommaren var man ute varenda dag och på hösten var man ute och lekte i löven. Alla årstider var längre på den tiden eftersom man var ute mer, man upplevde varje nyans och uppskattade och gjorde det bästa av alla årstider och alla väder. Idag ser man växlingarna innifrån genom att kolla ut genom fönstret och konstatera att "ja, idag skiner solen", men det är inte alltid man kan/hinner/orkar gå ut och njuta av den för det. Regn, blåst och kyla var inget hinder när man var liten, allt var en möjlighet att låta fantasin flöda, idag hatar jag dessa väder och gör allt jag kan för att undvika kontakt med dem. Det är nästan lite sorgligt när man tänker på det. Var tog fantasin och barnasinnet vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar